Borste

Marx tar upp många sorters former av värde, och det är av vikt att förstå skillnaderna på alla dessa. Så jag tänkte försöka mig på att bena ut begreppen.

Först och främst har vi bruksvärdet som är allt det vi känner “värde” i att göra med en sak. Ett glas öl har bruksvärdena att kunna drickas, blåsa bubblor i, hälla ut för fallna kamrater, skålas med, eller slänga i backen och förstöra. En blomma har bruksvärdena att man kan lukta på den, man kan tycka att den är vacker att titta på, den kan torkas, malas ner, beundras, bli nertrampade eller avklippta.

Bruksvärdet har alltså ett givet brukande eller användande involverat för att kunna bli verkligt. Det är det här användandet bytesvärdet trycker undan. Bytesvärdet är vad en vara kostar. En vara som ligger och väntar på att säljas kan visserligen användas, men då räknas det som stöld. Alltså måste bytesvärdet förverkligas innan bruksvärdet kan bli verkligt.

Bytesvärdet å sin sida är inte något fast, något man kan ta på, eller ens fastställa ordentligt. Det är alltid flytande och beror på massor av faktorer. En ytlig blick på bytesvärdet gör gällande att det beror på tillgång och efterfrågan i marknaden, men en ytlig blick på solens relation till jorden gör gällande att solen går upp i öst och ner i väst. En vetenskaplig analys av planetära förhållanden visar emellertid att det är jorden som kretsar kring solen. På samma sätt gör en vetenskaplig analys av hur värden förhåller sig till varandra att bytesvärdet alltid kommer fluktuera runt värdet.

Värdet är främst värde i tid, men den uttrycks i pengar med hjälp av bytesvärdet. Värdet är alltså så lång tid det tar att tillverka en vara. Men nu får vi vara försiktiga. Varor tar olika lång tid för olika människor att tillverka. Alltså hamnar värdet på en vara slutligen på hur lång tid det tar samhälleligt att tillverka en vara. Om jag tillverkar en klocka på en timma och du tillverkar två på samma timma, och vi är de enda aktiva tillverkarna av klockor på marknaden, då är värdet av klockorna det sammanlagda värdet av vår nedlagda tid tillsammans, det vill säga 1 timma (min klocka) + 30 minuter (dina klockor) / 2 = 45 minuter. Men om jag lyckas hitta ett arbetssätt som gör att jag kan tillverka 4 klockor per timma utan att du vet om det än, kan jag fortsätta sälja mina klockor (uttryckta i bytesvärdets penganamn) för 45 minuter (eller hellre lite lägre, eftersom det ger mig en fördel i marknaden), även om det egentliga värdet numera är 15 minuter + 30 minuter / 2 = 22,5 minuter. Jag tjänar alltså på att mina produkters värde nu är mindre, eftersom den abstrakta arbetstiden fortfarande är samma. Snart nog kommer du nog också på hur du kan göra 4 klockor per timma, och värdet hamnar på 15 minuter. Under tiden som den här processen hålls på går bytesvärdet allt närmare 22,5 minuter, och senare 15 minuter.

Det är det här som är “den genomsnittliga samhälleligt nödvändiga arbetstiden” eller “abstrakt arbetstid”. Dessa begrepp är alltså bara ett mer utförligt sätt att beskriva värde.

Det har dykt upp en del frågor angående min översättning av Kapitalet för nybörjare som jag här tänkte besvara.

Varför använder du så jobbiga ord ibland?

Helt enkelt för att det gör det möjligt att förklara en företeelse mer precist. Vi har en hel del ord i svenskan som har flera betydelser, och i och med det kan förståelsen av en texts innebörd gå förlorad, även om den är lättare att läsa. Kapitalet för nybörjare är gjord i avsikt att det ska vara lättare att läsa än Kapitalet, men det får inte göras på bekostnad av innebörden i Kapitalet. Här följer en förklaring av ett par begrepp som det har dykt upp frågor kring.

Alienering

Alienering betyder ordagrant “främliggörande”. I Kapitalet används ordet ofta för att beskriva den relation arbetaren får till det arbete han eller hon utför. Varför blir arbetet främmande? Det är ju arbetaren som gör jobbet, och är alltså närmare än kapitalisten vad gäller både insyn och förståelse av arbetsprocessen. Men det är främmande för att vi som arbetare inte har kontroll över arbetet. Jo, visst kan vi handgripligen ta kontroll över en del av arbetet, exempelvis genom att sakta ner arbetstempot, ta extra långa pauser eller till och med stjäla från jobbet. Det är ju, som jag sa tidigare, ändå våra kroppar som utför arbetet. Men det innebär en risk, det kan i bästa fall leda till att arbetsdagen blir lite mer överkomlig, och i värsta fall leda till fängelse. Men det förändrar inte det faktum att vi fortfarande tvingas sälja vår tid, vår kunskap och våra kroppars agerande till någon annan för att överleva. Kontrollen, tiden och allt vi skapar under denna tid ägs av någon annan. Någon främmande.

Exploatering

Exploateringen är nödvändig för att det över huvud taget ska bildas något mervärde. Exploatering är benämningen på relationen mellan arbetskraften och arbetet. Vi är exploaterade för att vi inte betalas för vårt arbete, utan för vår arbetskraft. Det finns en avgörande skillnad mellan arbetet vi utför och arbetskraften vi använder oss av, nämligen värdet på dem. Arbetets värde är allt det vi gör då kapitalisten äger vår tid. Arbetskraftens värde är vad det kostar att exempelvis köpa mat, hyra en lägenhet och ha det trevligt på helgen. Alltså vad det kostar för att vi ska kunna ta igen oss efter hård arbetsdag så att vår arbetskraft fortsätter prestera lika bra nästa dag. Men eftersom vi inte får reda på hur mycket värde vi egentligen skapat under arbetsdagen, så kan vi nöja oss med att bli betalade värdet av vår arbetskraft snarare än vårt arbete. Men, igen, eftersom vi blir betalade först efter arbetet har använts, så verkar det som att vi får betalt för arbetet vi utfört och inte arbetskraften.

Man kan ställa sig frågande till om vi alla verkligen är exploaterade, i servicesektorn produceras ju exempelvis inget. Fast det gör det ju visst! Städare producerar rena hem och arbetsplatser, butiksanställda producerar ett ökat värde på varorna som säljs i butiken, sjuk- och undersköterskor producerar frisk arbetskraft, lärare producerar lydig framtida arbetskraft, äldrevården producerar fortsatt konsumtion. De skapar alltså inte konkreta produkter, och genererar därmed inget mervärde, men de skapar definitivt abstrakt värde, vilket gör det möjligt för kapitalisten att tjäna på denna sorts arbete också. Och detta är bara några av alla exempel. Jobbar du med service? Ta en titt på ditt eget jobb, och försök se dess relation till andra arbetande människor. Är du arbetslös? Ingen fara, du bidrar också till kapitalet genom att fungera som sänkare av det acceptabla värdet på arbetskraften, och som reserv att ta in i arbete när det behövs.

Ackumulation

Ackumulation innebär att en viss mängd av något ökar genom användandet av mängden. Detta är ett väldigt bra ord för att förklara pengarnas beskaffenhet när de fungerar som kapital, eftersom pengarnas enda anledning att bli kapital är för att i slutänden resultera i mer pengar. P-V-P’, eller Kapital-Produktion-Kapital och profit.

Profitkvotens fallande tendens

Det den här tendensen går ut på är följande:

Varje kapitalist vill lyckas med att sälja mer av mindre. Detta gör de dels genom att köpa nya, bättre maskiner. Så fort kapitalisten lyckats få tag på en maskin som gör jobbet fortare än tidigare så sjunker värdet på varje vara, eftersom samma värde (i tid) nu kan producera fler varor. Men än så länge är det bara positivt för kapitalisten. Eftersom hans konkurrenter inte kan producera lika snabbt så sänks inte det allmänngiltiga värdet (ni kommer ihåg, den “genomsnittliga samhälleligt nödvändiga arbetstiden”=”det abstrakta arbetet”=värdet) på varorna, åtminstone inte än. Men snart nog får hans konkurrenter också tag på de här maskinerna - för de vill ju inte förlora sina delar av marknaden - och då kommer till slut även det allmängiltiga värdet sjunka. Vid en viss punkt så når värdeförminskningen en kritisk nivå, det vill säga, “marknaden är mättad av varor” och man kan inte få sålt alla varor som man köpt alla dessa maskiner för att tillverka. Detta leder till det vi kallar ekonomisk kris, som i sin tur ger två utvägar för kapitalisterna ur krisen: konkurs, eller varuförstörelse. När så tillräckligt många företag gått i konkurs och tillräckligt många varor förstörts att produktionen och varumängden kommer till en “acceptabel nivå” igen, då börjar hela cykeln om.

Och så en sista fråga (för idag i alla fall):

Det låter som om ni tycker det är mer synd om arbetare än slavar, det kan väl inte stämma?

Detta är väl främst en moralisk fråga, och ja, det var synd om slavarna, men då får man komma ihåg att under den sena tidens slaveri (1700- och 1800-talet) så var “vanliga, fria arbetare” inte märkbart bättre behandlade än slavarna. Det finns slaveri idag också, men det är ju egentligen olagligt, så det är ett bihang till kapitalismen snarare än en del av den. Den främsta anledningen till slavarnas misär berodde på slavägarnas organisering och slavarnas oorganisering, precis som 1700-talets arbetare också var oorganiserade och i misär. Sen finns det ju en krass, ekonomisk skillnad på en arbetare och en slav: Slavägaren måste ge mat åt och ta hand om slaven även vid de tillfällen slaven inte kan arbeta, detta är kapitalisten fri från, tills arbetarna organiserar sig och kräver det.

Jag stötte på den här boken när jag tittade igenom Brendan Cooneys kanal på youtube och funderade på om det kanske är en lättare förklaring av Marx’ Kapitalet än Kapitalets Produktionsprocess som jag annars brukar rekommendera för personer som är sugna på Marx teorier om kapitalismen men inte känner för att sätta i sig en tegelsten. Efter att ha läst denna bok av David Smith och Phil Evans utgiven 1982 letade jag efter en översättning av boken till svenska, dessvärre förgäves. Jag har därmed bestämt mig att göra översättningen själv och skriva ner den i sammanlagt 18 kommande tumblr-texter. Boken inkluderar visserligen en kort biografi om Marx själv, men denna ämnar jag utelämna då Kapitalet i sig är det viktiga (och roliga!) att läsa. Sen är den ju också fylld med illustrationer som jag givetvis inte kan återge. Detta är också anledningen till att texterna kommer bli mycket olika stora.

Jag hoppas det uppskattas lika mycket som jag skulle uppskatta om någon annan gjorde det!

Genom inköpet av produktionsmedel förutsätter varukapitalets kretslopp andra industrikapital, som också föreligger i form av varor. Det ligger då nära till hands att betrakta detta kretslopp som det allmängiltiga, som den samhälleliga form, i vilken varje enskilt kapital (bortsett från nyinvesterade sådana) kan betraktas, alltså inte endast som en formel som äger giltighet för varje enskilt industrikapital, utan samtidigt som formeln för det samhälleliga totalkapitalets rörelse, varav varje enskilt industrikapital endast utgör en delrörelse, som är förknippad med övriga industrikapitals rörelser och betingas av dem. Om vi t.ex. betraktar ett lands årliga varuprodukt och analyserar den rörelse, varigenom en del av produkterna ersätter det produktiva kapitalet i alla individuella affärstransaktioner, medan en annan del ingår i de olika klassernas individuella konsumtion, så märker vi, att det är formeln W’ … W’ som än rörelseform både för det samhälleliga kapitalet och för det mervärde, resp. den merprodukt, som alstras därur. Det samhälleliga kapitalet är likamed summan av de individuella kapitalen, varvid även statens kapital inräknats, försåvitt staten driver järnvägar, gruvor eller andra industriföretag och det samhälleliga kapitalets totalrörelse är likamed summan av alla dessa individuella kapitals rörelser. Men dessa fakta utesluter inte på något sätt, att de individuella kapitalens kretslopp kan avslöja faktorer, som är dolda när det samhälleliga kapitalet betraktas som en enhet. På samma sätt kan undersökningen av det enskilda kapitalet, betraktat som en del av det samhälleliga totalkapitalet - dess kretslopp sett i sammanhang med de övriga individuella kapitalens kretslopp - lösa problem, som förblir olösliga så länge det enskilda kapitalets kretslopp betraktas isolerat.

Karl Marx uppmärksammar i detta citat från Kapitalets andra bok vikten av att se kapitalet inte bara som enskilda företag som slåss med varandra om konsumentkakan, utan hur hela det totala kapitalet rör sig så länge en av de enskilda parterna rör sig. Detta tydliggör omöjligheten av så kallad “konsumentmakt” och visar på att man inte kan bojkotta bort det dåliga med kapitalismen. Den tar även upp vikten av att faktiskt studera totalkapitalet som sådant, då fler perspektiv dyker upp som annars skulle förbli i det dolda.