Borste

Marx tar upp många sorters former av värde, och det är av vikt att förstå skillnaderna på alla dessa. Så jag tänkte försöka mig på att bena ut begreppen.

Först och främst har vi bruksvärdet som är allt det vi känner “värde” i att göra med en sak. Ett glas öl har bruksvärdena att kunna drickas, blåsa bubblor i, hälla ut för fallna kamrater, skålas med, eller slänga i backen och förstöra. En blomma har bruksvärdena att man kan lukta på den, man kan tycka att den är vacker att titta på, den kan torkas, malas ner, beundras, bli nertrampade eller avklippta.

Bruksvärdet har alltså ett givet brukande eller användande involverat för att kunna bli verkligt. Det är det här användandet bytesvärdet trycker undan. Bytesvärdet är vad en vara kostar. En vara som ligger och väntar på att säljas kan visserligen användas, men då räknas det som stöld. Alltså måste bytesvärdet förverkligas innan bruksvärdet kan bli verkligt.

Bytesvärdet å sin sida är inte något fast, något man kan ta på, eller ens fastställa ordentligt. Det är alltid flytande och beror på massor av faktorer. En ytlig blick på bytesvärdet gör gällande att det beror på tillgång och efterfrågan i marknaden, men en ytlig blick på solens relation till jorden gör gällande att solen går upp i öst och ner i väst. En vetenskaplig analys av planetära förhållanden visar emellertid att det är jorden som kretsar kring solen. På samma sätt gör en vetenskaplig analys av hur värden förhåller sig till varandra att bytesvärdet alltid kommer fluktuera runt värdet.

Värdet är främst värde i tid, men den uttrycks i pengar med hjälp av bytesvärdet. Värdet är alltså så lång tid det tar att tillverka en vara. Men nu får vi vara försiktiga. Varor tar olika lång tid för olika människor att tillverka. Alltså hamnar värdet på en vara slutligen på hur lång tid det tar samhälleligt att tillverka en vara. Om jag tillverkar en klocka på en timma och du tillverkar två på samma timma, och vi är de enda aktiva tillverkarna av klockor på marknaden, då är värdet av klockorna det sammanlagda värdet av vår nedlagda tid tillsammans, det vill säga 1 timma (min klocka) + 30 minuter (dina klockor) / 2 = 45 minuter. Men om jag lyckas hitta ett arbetssätt som gör att jag kan tillverka 4 klockor per timma utan att du vet om det än, kan jag fortsätta sälja mina klockor (uttryckta i bytesvärdets penganamn) för 45 minuter (eller hellre lite lägre, eftersom det ger mig en fördel i marknaden), även om det egentliga värdet numera är 15 minuter + 30 minuter / 2 = 22,5 minuter. Jag tjänar alltså på att mina produkters värde nu är mindre, eftersom den abstrakta arbetstiden fortfarande är samma. Snart nog kommer du nog också på hur du kan göra 4 klockor per timma, och värdet hamnar på 15 minuter. Under tiden som den här processen hålls på går bytesvärdet allt närmare 22,5 minuter, och senare 15 minuter.

Det är det här som är “den genomsnittliga samhälleligt nödvändiga arbetstiden” eller “abstrakt arbetstid”. Dessa begrepp är alltså bara ett mer utförligt sätt att beskriva värde.

Det har dykt upp en del frågor angående min översättning av Kapitalet för nybörjare som jag här tänkte besvara.

Varför använder du så jobbiga ord ibland?

Helt enkelt för att det gör det möjligt att förklara en företeelse mer precist. Vi har en hel del ord i svenskan som har flera betydelser, och i och med det kan förståelsen av en texts innebörd gå förlorad, även om den är lättare att läsa. Kapitalet för nybörjare är gjord i avsikt att det ska vara lättare att läsa än Kapitalet, men det får inte göras på bekostnad av innebörden i Kapitalet. Här följer en förklaring av ett par begrepp som det har dykt upp frågor kring.

Alienering

Alienering betyder ordagrant “främliggörande”. I Kapitalet används ordet ofta för att beskriva den relation arbetaren får till det arbete han eller hon utför. Varför blir arbetet främmande? Det är ju arbetaren som gör jobbet, och är alltså närmare än kapitalisten vad gäller både insyn och förståelse av arbetsprocessen. Men det är främmande för att vi som arbetare inte har kontroll över arbetet. Jo, visst kan vi handgripligen ta kontroll över en del av arbetet, exempelvis genom att sakta ner arbetstempot, ta extra långa pauser eller till och med stjäla från jobbet. Det är ju, som jag sa tidigare, ändå våra kroppar som utför arbetet. Men det innebär en risk, det kan i bästa fall leda till att arbetsdagen blir lite mer överkomlig, och i värsta fall leda till fängelse. Men det förändrar inte det faktum att vi fortfarande tvingas sälja vår tid, vår kunskap och våra kroppars agerande till någon annan för att överleva. Kontrollen, tiden och allt vi skapar under denna tid ägs av någon annan. Någon främmande.

Exploatering

Exploateringen är nödvändig för att det över huvud taget ska bildas något mervärde. Exploatering är benämningen på relationen mellan arbetskraften och arbetet. Vi är exploaterade för att vi inte betalas för vårt arbete, utan för vår arbetskraft. Det finns en avgörande skillnad mellan arbetet vi utför och arbetskraften vi använder oss av, nämligen värdet på dem. Arbetets värde är allt det vi gör då kapitalisten äger vår tid. Arbetskraftens värde är vad det kostar att exempelvis köpa mat, hyra en lägenhet och ha det trevligt på helgen. Alltså vad det kostar för att vi ska kunna ta igen oss efter hård arbetsdag så att vår arbetskraft fortsätter prestera lika bra nästa dag. Men eftersom vi inte får reda på hur mycket värde vi egentligen skapat under arbetsdagen, så kan vi nöja oss med att bli betalade värdet av vår arbetskraft snarare än vårt arbete. Men, igen, eftersom vi blir betalade först efter arbetet har använts, så verkar det som att vi får betalt för arbetet vi utfört och inte arbetskraften.

Man kan ställa sig frågande till om vi alla verkligen är exploaterade, i servicesektorn produceras ju exempelvis inget. Fast det gör det ju visst! Städare producerar rena hem och arbetsplatser, butiksanställda producerar ett ökat värde på varorna som säljs i butiken, sjuk- och undersköterskor producerar frisk arbetskraft, lärare producerar lydig framtida arbetskraft, äldrevården producerar fortsatt konsumtion. De skapar alltså inte konkreta produkter, och genererar därmed inget mervärde, men de skapar definitivt abstrakt värde, vilket gör det möjligt för kapitalisten att tjäna på denna sorts arbete också. Och detta är bara några av alla exempel. Jobbar du med service? Ta en titt på ditt eget jobb, och försök se dess relation till andra arbetande människor. Är du arbetslös? Ingen fara, du bidrar också till kapitalet genom att fungera som sänkare av det acceptabla värdet på arbetskraften, och som reserv att ta in i arbete när det behövs.

Ackumulation

Ackumulation innebär att en viss mängd av något ökar genom användandet av mängden. Detta är ett väldigt bra ord för att förklara pengarnas beskaffenhet när de fungerar som kapital, eftersom pengarnas enda anledning att bli kapital är för att i slutänden resultera i mer pengar. P-V-P’, eller Kapital-Produktion-Kapital och profit.

Profitkvotens fallande tendens

Det den här tendensen går ut på är följande:

Varje kapitalist vill lyckas med att sälja mer av mindre. Detta gör de dels genom att köpa nya, bättre maskiner. Så fort kapitalisten lyckats få tag på en maskin som gör jobbet fortare än tidigare så sjunker värdet på varje vara, eftersom samma värde (i tid) nu kan producera fler varor. Men än så länge är det bara positivt för kapitalisten. Eftersom hans konkurrenter inte kan producera lika snabbt så sänks inte det allmänngiltiga värdet (ni kommer ihåg, den “genomsnittliga samhälleligt nödvändiga arbetstiden”=”det abstrakta arbetet”=värdet) på varorna, åtminstone inte än. Men snart nog får hans konkurrenter också tag på de här maskinerna - för de vill ju inte förlora sina delar av marknaden - och då kommer till slut även det allmängiltiga värdet sjunka. Vid en viss punkt så når värdeförminskningen en kritisk nivå, det vill säga, “marknaden är mättad av varor” och man kan inte få sålt alla varor som man köpt alla dessa maskiner för att tillverka. Detta leder till det vi kallar ekonomisk kris, som i sin tur ger två utvägar för kapitalisterna ur krisen: konkurs, eller varuförstörelse. När så tillräckligt många företag gått i konkurs och tillräckligt många varor förstörts att produktionen och varumängden kommer till en “acceptabel nivå” igen, då börjar hela cykeln om.

Och så en sista fråga (för idag i alla fall):

Det låter som om ni tycker det är mer synd om arbetare än slavar, det kan väl inte stämma?

Detta är väl främst en moralisk fråga, och ja, det var synd om slavarna, men då får man komma ihåg att under den sena tidens slaveri (1700- och 1800-talet) så var “vanliga, fria arbetare” inte märkbart bättre behandlade än slavarna. Det finns slaveri idag också, men det är ju egentligen olagligt, så det är ett bihang till kapitalismen snarare än en del av den. Den främsta anledningen till slavarnas misär berodde på slavägarnas organisering och slavarnas oorganisering, precis som 1700-talets arbetare också var oorganiserade och i misär. Sen finns det ju en krass, ekonomisk skillnad på en arbetare och en slav: Slavägaren måste ge mat åt och ta hand om slaven även vid de tillfällen slaven inte kan arbeta, detta är kapitalisten fri från, tills arbetarna organiserar sig och kräver det.

Än så länge har vi bara pratat om arbetskraft som en vara - köpt och sålt, förvandlat till alienerat arbete när den utnyttjas av kapitalistens främmande, profitorienterade vilja. Vi har sett att värdet på denna anmärkningsvärda vara, arbetskraft, är en fråga som är av varaktigt intresse för både kapitalet och arbetarna, då kapitalisterna gör stora ansträngningar för göra den billigare medan arbetarna försöker öka värdet.

Inte heller är svaret på denna fråga ofta förstådd: Att arbetare inte bara kan öka värdet av arbetskraften, utan även avskaffa dess status som värde. Förmågan att arbeta behöver inte vara en vara med ett speciellt bytesvärde, såld för lön. Hellre levande arbetskraft - riktiga arbetande människor - förenade i demokratisk, nationslös, sexuellt jämlik kooperativ produktion, produktion för delning. Detta skulle vara kommunism i dess autentiska mening av ordet - vanliga arbetande människor som demokratiskt kontrollerar både sin produktion och resten av sitt samhälleliga liv, producerande för användning, inte för utbyte och profit. Frihet och egenmakt för arbetande människor skulle bli ett kommunistiskt samhälles främsta kännetecken - ett samhälle utan någon sorts chefer.

Arbetande människor skulle inte bli exklusivt absorberade in i de oundvikbara gerillaslagsmålen som oupphörligen kommer ur kapitalets aldrig slutande bemödanden att skära ner på löner och arbetssäkerhet, attacker på fackföreningar etc. Arbetare borde förstå att med all misär den påtvingar, alstrar det kapitalistiska systemet produktion som är så kraftfull att ett nytt samhälle av materiellt överflöd och social frihet är möjligt. Istället för det konservativa mottot “En skälig lön för ett gott arbete”, borde arbetarna snarare på sina plakat skriva den revolutionära parollen “Avskaffa lönesystemet”! Varför frågar då proletariatet så ofta bara om högre löner eller små reformer, när det är lönesystemet självt som borde avskaffas? Delvis beror det på att löneförhållandet i sig självt skymmer exploateringen, och får försäljningen av arbetskraft att verka nödvändig medan en “skälig lön” verkar möjlig. Det dominerande tankesättet är att arbetare tror att de får betalt för deras “arbete” och inte deras arbetskraft, och att “en skälig lön” är allt de kan hoppas på.

I verkligheten betalas inte arbete för deras “arbete” - inte heller existerar något sådant som en “skälig lön”. Kapitalistisk produktion bygger på exploatering. Så fort arbetskraften är såld använder kapitalisten det som han vill. Arbetarna betalas inte för sitt eget arbete, varken användbart eller “samhälleligt genomsnittligt”, utan för den genomsnittliga arbetstiden som krävs för att återskapa arbetskraft. Denna betalning är ekvivalent i värde endast med en bråkdel av det genomsnittliga arbete arbetaren utför - resten är obetalt merarbete. Arbetare inser sällan det. Istället är det vanligt att tro att arbetaren betalas för allt arbete han utför - så att profit inte är ett resultat av arbetsexploatering.

Löneformen släcker så ut varje spår av delandet av arbetsdagen i nödvändigt arbete och merarbete, i betalt och obetalt arbete. Allt arbete framstår som betalt arbete.

Feodalt arbete

Under livegenskapen var saker annorlunda. Där arbetade den livegne för sig själv. Arbetet han obligatoriskt utför på jordägarens mark är avgränsat väldigt tydligt i både tid och rum.

Slavarbete

För slaven framstår till och med arbetet han utför för sitt eget uppehälles skull, i vilket han faktiskt arbetar för sig själv ensam, som arbete för hans ägare. All hans arbete framstår som obetalt arbete.

Lönearbete

I lönearbetet å andra sidan framstår merarbetet, eller obetalt arbete, som betalt arbete.

Bytet mellan kapital och arbete verkar som försäljningen av vilken vara som helst. Försäljningen i sig själv verkar förutbestämd. Trots allt, resonerar arbetaren, det är naturligt för arbete att säljas! Det attraherar pengar naturligt och oundvikligt. Alieneringen som försäljning av arbetskraft resulterar i framstår som naturlig, oföränderlig av mänskligt ingripande. Och det som verkar säljas är inte arbetskraft, utan arbete.

Fetishism - tron på att arbetskraftens varustatus är ett ofrånkomligt faktum - är alltså sammankopplad med missuppfattningen av varan själv som gömmer exploateringens realitet. Eftersom arbetare betalas efter att de arbetat, verkar det som att deras arbete, inte deras arbetsförmåga, som köps. Arbetande människor får för sig att det är naturligt för arbetskraften att säljas. “Vad kan man annars göra?” Detta är fetishism: uppfattningen att varan har en inneboende utbytbarhet.

Som alla andra varor verkar “arbete” ha ett visst naturligt bytesvärde - ett naturligt pris. Därav den vidspridda tron på inbillningen “en skälig lön för ett skäligt arbete”. Sanningen är att en enhörning är mer frekvent - eller en drake, en grip, en pyssling, ett godhjärtat företag och en ärlig politiker. Men människor brukar inte inse det. I tron att arbete måste säljas som en vara för att det är dess natur, hoppas arbetaren inte på mer än en skälig lön. På det här sättet misstar de exploatering med beskaffenhet och ser ingen riktig chans för oalienerad frihet och makt.

Alla idéer om rättvisa hålls upp båda av arbetaren och kapitalisten, all mystifikation av det kapitalistiska produktionssättet, alla kapitalismens illusioner om frihet, alla vulgärekonomins apologetiska knep, har sin grund i föreställningen att löner är “naturliga” och potentiellt “skäliga”. Det är de inte, och kommer aldrig vara. Det är inte naturligt för arbetare att bli skiljda från produktionsmedlen. Detta, har vi sett, är ett resultat av en plågsam och blodig historisk process - expropriationen. Arbetskraft säljs till kapitalet endast för att kapitalet har monopol på produktionsmedel. Så kallade “fria arbetare” - som är fria framför allt att alienera sitt arbete för exploateringens privilegium - erfar en karikatyr av frihet.

Utan kapital - utan chefer som förstärks av innehav av pengar att köpa kontroll över arbetskraften för - skulle arbetarna kunna vara genuint fria. Det skulle återigen bli möjligt att förena arbetskraften och produktionsmedlen organiskt och direkt. Ingen försäljning av varken arbetskraft eller produktionsmedel skulle förekomma. Demokrati mellan arbetare, snarare är kapitalets tyranni över arbetare, skulle vara möjligt. Kollektiv arbetskraft - förenade arbetare - skulle fritt ansluta sig för kooperativ kontroll över produktionsmedlen.

Detta kräver arbetarklassens självorganisering för ett revolutionärt omkullkastande av kapitalismen - för ett slut på varuproduktionen - för att besegra imperialism och den kapitalistiska staten, för skapandet av ett nytt och verkligen fritt system.

Några lärdomar om den socialistiska revolutionens möjlighet och sannolikhet kan skönjas från en förnyad blick på Pariskommunen, det proletära självstyrets prototyp. Även om revolutionär kamp är enormt svårt - Pariskommunen blev ju trots allt besegrad, och Frankrike är fortfarande kapitalistiskt - är möjligheterna inte mindre enorma. Det har under de senaste hundra åren bevittnats en spridning av revolutionär politik bland arbetare världen över, så att i Frankrike exempelvis finns det flera miljoner arbetare som ser sig själva som socialister, fiender till exploateringen. Det samma gäller många andra länder också, till och med på platser med låg klassmedvetenhet.

Arbetarklasspartier och fackföreningar är nödvändiga för att arbetande människor ska kunna agera gemensamt, oavsett om det handlar om självförsvar eller självbefrielse. Ingen kan “ge” socialism till arbetarklassen. Socialism har ingen möjlig mening för arbetande människor som en idé om en “ny chef, precis som förut”. Socialism, observerade Rosa Luxemburg, är inte någon sorts julklapp för de värdiga människorna som står ut med en diktatur över arbetarna i andra arbetares namn. Nej, socialismen måste vara arbetarklassens eget verk: kampen om makten av arbetare, för arbetare, med utvecklingsmedel och utnyttjande av arbetarklassens makt.

Om proletariatet inte är förenat, självaktiviserat och beslutsamt, kommer det aldrig kunna slå sig fritt från kapitalets strypgrepp. Ingen ersättare för proletariatet står att finna. Om exploateringen ska stoppas måste det vara de exploaterade som gör det. Politiskt organiserade - i revolutionära partier och geografiska eller industriella råd - måste arbetarna ta sitt öde i sina egna händer.

Det är det som hände i Paris 1871, i och med skapandet av Pariskommunen. Även om den radikala demokratin och den revolutionära gemenskapen i Paris’ uppror inte höll - den krossades av flera länders arméer - utstrålade andan och målen hos kommunarderna utåt till tiotals och hundratals miljoner arbetare i decennierna som följde. Några av Paris’ revolutionärer - Blanqui till exempel - hade elitistiska missuppfattningar om vad en revolution innebar. Han var en beundransvärd och okuvlig agitator, men han misslyckades med insikten att proletariatet måste organisera sig som klass för en revolutionär förändring.

När stora grupper och klassen själv är otillgängliga för aktion, måste små grupper organisera. Me målet för organiseringen måste vara proletariatets självbefrielse och självstyre. En liten diktatorisk grupp som exploaterar arbetarklassen är inte bättre än en klass av privatkapitalister som exploaterar arbetarklassen. Vad som krävs är ett uppror likt Pariskommunen, men på en oändligt större, bredare, mer ihållande skala - för avskaffandet av löner och varusystemet. EXPROPRIATÖRERNA EXPROPRIERAS!

I och med intrasslandet av alla människor i världsmarknadens stora nät - och med den, tillväxten av den internationalistiska karaktären hos kapitalismens regim - reser sig ett världsproletariat, och en stor revolt för proletariatet. Denna exploaterade klass, hindrade av kapitalet från att inse sin potential för frihet och obehindrade produktivitet, kan fortfarande motsätta sig själv i det kapitalistiska höljet. Detta hölje sprängs i bitar. Privategendomens dödsknall ljuder. Expropriatörerna exproprieras.

När man talar om arbetskraftens värde dyker ett problem upp. Till att börja med, hur kan vi veta hur mycket arbetstid som är “samhälleligt nödvändigt” för att återskapa arbetskraften? Det är tydligt att de flesta som arbetar inte lever på gränsen till överlevnad, utan på en levnadsstandard som defienieras samhälleligt. Vad arbetare behöver är inte enbart bestämt av naturen, utan ännu mer av social anpassning. Ett historiskt, socialt och moraliskt inslag är närvarande vid definitionen på arbetskraftens värde.

Därför uttrycks en stor del av fiendskapen mellan arbete och kapital i hur mycket en arbetare behöver. Om arbetarklassen är stark i vissa regioner eller länder, kan arbetarna tvinga fram en relativt hög levnadsstandard - ett relativt högre värde på arbetskraften - än i platser där de är svaga. Detta avslöjar en hel del basala fakta. Å ena sidan påminns vi att värde inte är något naturligt, utan socialt - människor behandlar en arbetsprodukt som en vara - och gör om arbetet som gått in i varan till “abstrakt, samhällelig standard”.

Värdets sociala natur är aldrig mer klar än i fallet med arbetskraftens värde. De flesta håller med om att arbetare ska betalas “en lön de kan leva på” - “tillräckligt för att leva gott” - “tillräckligt för att få mat på bordet varje dag” - med andra ord, tillräckligt för att köpa livets grundläggande nödvändigheter så att arbetskraften kan återskapas - men det man inte kan komma överens är hur mycket “en lön man kan leva på” är. Detta är en bedömningsfråga - och en kamp!

Pengapåsen kommer alltid hävda att “en lön att leva på” är mindre än arbetarna vill ha. Om han inte motsätts, kommer Pengapåsen glatt sänka löner till en nivå jämförbar med överlevnadsminimum - eller kanske ännu mindre, om han räknar med ett samhälleligt skyddsnät som “jämnar ut skillnaden” (genom att använda skatteintäkter från den bättre betalade delen av arbetarklassen för att finansiera detta skyddsnät). Det enda sättet att motarbeta kapitalets ansträngning att utarma arbetarna är genom arbetarnas självorganisering - för att stoppa Pengapåsen, brotta ner honom och tvinga fram högra löner. Arbetskraftens verkliga värde fluktuerar med skillnader i den relativa styrkan hos de kämpande klasserna, likt en kompassnål. När Pengapåsen, Kontantlådan & Co. är på uppgång drivs lönerna ner. Men när arbetarna förenas i självförsvar - i fackförbund eller politiska partier som exempel - får de styrka att kämpa tillbaka. Med stark arbetarorganisering får arbetare möjligheten att strida mot kapitalet effektivt, stå emot lönesänkningar och vinna löneökningar. Lönenivån reflekterar maktbalansen mellan kapitalet och arbetarna.

När arbetare är tillräckligt mäktiga för att skrämma kapitalet, pressar de lönerna uppåt. Men kapitalet har många resurser. Slug som en räv, utan nåd i hjärtat och hjärtat i plånboken - en förunderlig sak! - litar Pengapåsen till list. Tvingas han att betala högre löner på ett ställe kommer han investera någon annanstans för att försäkra sig “billigt arbete”, det vill säga arbetskraft som kräver mindre samhälleligt genomsnittligt arbete för att producera varor än bättre betalda arbetares arbetskraft.

Om arbetarna i en del av världen accepterar en levnadsstandard som är lägre än någon annanstans, kan den högre standarden bli direkt utmanad - Pengapåsen kommer helt enkelt köpa billig arbetskraft hellre än dyr, och tvingar därmed bättre betalda arbetare att mildra sina lönekrav (om de vill behålla sina jobb). Detta är endast ett exempel på konkurrensen mellan arbetare - konkurrens mellan säljare av arbetskraft, som, likt alla andra säljare måste hålla sina priser “konkurrenskraftiga” om de ska hoppas att sälja.

Ibland kan kapitalister understödja relativt höga löner: för att uppmuntra arbetarlojalitet när profiten är hög, för att söndra högre betalda arbetare från lägre, eller för att köpa arbetare med specialfärdigheter. Men detta görs aldrig av altruistiska skäl. Pengapåsen vill ha mervärde, och mervärde är skillnaden mellan arbetskraftens värde - representerat av lönen - och värdet på arbetsprodukten - representerat av varupriset. Ju lägre löner, desto högre profiter! Pengapåsen vill ge låga löner!

Konkurrens mellan arbetare utnyttjas till fullo. Detta är faktiskt en av de främsta anledningarna till särställningen av världens proletariat. Kapitalet har båda: när arbetare i en plats (Sverige till exempel) får relativt höga löner, använder deras arbetsköpare alla trick de kan hitta på för att underminera denna höga lön - framför allt genom att ställa välbetalda svenska arbetare mot invandrad “billig arbetskraft”, och försöker sänka svenska löner genom att investera kapital i andra länder. Samtidigt kräver de, genom köpta politiker, svenska arbetares lojalitet. Deras argument? Svenska arbetare har det bättre än i andra länder!

Pengapåsen är bara glad att kunna ha kakan och samtidigt äta upp den… för att driva ner svenska löner genom att köpa billig arbetskraft någon annanstans, samtidigt som han har polisen till hjälp att krossa de symptom och revolter han skapar. Hans gelikar i andra länder mobiliserar sina arbetare i krig mot fattigare länder som har samma problem, skapade av Pengapåsen och hans vänner.

Så frågan om imperialism dyker upp. Av olika anledningar finner kapitalister i ett visst land ett begär att investera i andra, oftast fattigare länder. Nya, oberörda marknader, investeringmöjligheter, billig arbetskraft och billiga resurser är tillgängliga, och vi ska inte tala om eftertraktad politisk och militär påverkan. När dessa tillgångar äventyras av en aggressiv självorganisering av de fattiga och undertryckta i de här länderna, kallar kapitalet till sig de fattiga och undertryckta i sitt eget land för att bekämpa upproret. De fungerar som en pool av människor som kan tas upp i imperialistiska arméer, arbetarna är på det sättet dubbelt viktiga för kapitalet. Rädsla och avsky för de främmande fattiga måste bildas. Denna rädsla och avsky har visserligen en del psykologiska rötter, men härrör ändå huvudsakligen från konkurrensen mellan arbetare. De oftast bättre betalda arbetarna prisar sitt relativa välstånd. De är rädda om deras arbetskrafts värde, som konkurrens från fattigare länders arbetare hotar. Sjukligt ivriga att behålla sina hårt tillkämpade lönevinster - precis som de borde! - försöker kapitalet omrikta deras solidaritet från de fattigare arbetarna - sedda som konkurrenter - till Pengapåsen och hans vänner - deras egentliga fiender. Detta låter Pengapåsen ha det bästa av båda världar - att militäriskt undertrycka de underbetalda och ekonomiskt behärska de välbetalda. Och detta är synd, för det är bara en allians mellan arbetare i alla länder som kan sätta stopp för rövarkapitalismen och återsammansätta mänsklighetens behov och kapaciteter som kapitalet alienerar och förvrider.

I P-V-P’ ligger den grundläggande skillnaden mellan P och P’. Vi kan visa detta genom två nya ekvationer:

1. Kapital=konstant kapital+variabelt kapital, eller K=k+v

2. Kapital’=konstant kapital+variabelt kapital+mervärde, eller K’=k+v+m

Skillnaden mellan Kapital och Kapital’ (eller P och P’, om det är så vi väljer att skildra det) är mervärdet, m. Eftersom v är källan till m är det rimligt att jämföra m och v. (Mervärde/variabelt kapital) ger oss mervärdeskvoten. Om v=5 och m=5, så m/v=1 - med andra ord, detta representerar exakt 100% mervärdeskvot.

Profitkvoten

Profitkvoten är ration mellan m och den totala investeringen, både konstant och variabelt kapital - det vill säga, m/(v+k), eller m/K. Närhelst k är större än noll är profitkvoten mindre än mervärdeskvoten. Detta är väldigt viktigt. Varför? För att det hjälper oss förklara varför det finns en tendens för profitkvoten att falla; varför kapitalism hamnar i profitnedgångar, varför ekonomisk kris är en så fundamental del av det kapitalistiska samhället. När k ökar, tenderar det att bli kris!

Ration mellan konstant och variabelt kapital kallar vi den organiska sammansättningen av kapital. När k ökar relativt till v, säger vi att kapitalets organiska sammansättning förhöjs. Med andra ord, ju fler produktionsmedel som används relativt till använd arbetskraft, desto högre är kapitalets organiska sammansättning.

Som alla vet brukar kapitalet bero alltmer på mer och mer kraftfulla produktionsmedel. Varje dag går högteknologin mot nya höjder - kraftfullare maskiner går in i produktionen och produktiviteten skjuter i höjden. Från simpla handverktyg - spinnålar, vävstolar, hammare, städ - till kärnkraftsreaktorer, automatiserade fabriker, avancerade datorsystem och mycket, mycket mer. Historiskt har orsaken till den snabba tillväxten hos kapitalistägda produktionsmedel berott på konkurrens. När Pengapåsen bestämmer sig för att köpa arbetskraft och produktionsmedel för att tillverka klockor gör han ett riskfyllt beslut. Det finns andra företag som tillverkar klockor, och en nästan oändlig marknad. Vem kan sälja klockor? Hur många kan säljas? Till vilket pris?

Om Pengapåsen har tur så får han snarare än hans konkurrenter en stor del av marknaden. För att gör det måste Pengapåsen dock sälja sina klockor så billigt som möjligt. Om han inte vill sälja produkter för under dess värde (vilket ibland händer, men det är ett undantag, inte en regel) betyder det att han måste minska den genomsnittliga samhälleligt nödvändiga arbetstiden för arbetarna. Om det ursprungligen tar 20 timmar av genomsnittlig arbetstid för att tillverka en klocka, måste Pengapåsen hitta ett sätt att producera en klocka på under 20 timmar.

När han lyckats med det kan han sälja sin produkt för mindre än 20 timmars värde utan att förlora mervärdet, och därmed vinna större delar av marknaden. Om hans konkurrent, Kontantlådan, hittar ett sätt att ytterligare dra ner på priserna genom att skära ner på den nödvändiga arbetstiden, måste Pengapåsen följa efter - eller gå i konkurs när Kontantlådan snor åt sig marknaden. För att göra en lång och olycklig historia kort och trevligare; poängen är att konkurrensen pressar kapitalet att använda mindre och mindre arbetskraft per vara. Först minskar Pengapåsen tiden det krävs för att tillverka en klocka från 20 till 18 timmar. Sen slår Kontantlådan tillbaka och minskar den ännu mer. Och så fortsätter det, som en dragkamp. Att skära ner på priser är, som vi kommer att se, ett sätt att skära av halsar - för att eliminera konkurrenterna.

Det konkurrensdrivna profitskapandets gyllene regel är att tillverka mer av mindre - att minska kostnaderna genom att minska den genomsnittliga tiden det tar att producera. Hur? Genom att öka produktionsmedlens kraft. Det är en enkel regel - men med världsomskakande konsekvenser. Produktionen revolutioneras och ökar brant. Världen är fylld av varor, och den ekonomiska krisen farhågas. Hur hänger det här ihop? Endast så här: m kommer ur v. Variabelt kapital, inte konstant kapital, skapar mervärde. Om konkurrensen tvingar kapitalet att begagna sig av en allt högre ratio från konstant till variabelt kapital - vilket den tydligt gör - då tenderar profitkvoten (m/(v+k)) att falla.

När mer spenderas på produktionsmedel i relation till arbetskraft, går profitkvoten ner. Ta som exempel att i början är k=16, v=8 och m=8 (så att en hundraprocentig mervärdeskvot, m/v, erhålls). Om k ökar utan motsvarande ökning i v och m, blir profiten allt mindre (även om mervärdeskvoten inte gör det). Säg att k ökar till 24. Då ändras m/(v+k) från 8/(8+16)=⅓ till 8/(8+24)=¼. Från kapitalistens ståndpunkt är det en stor och skrämmande nedgång.

Att producera för försäljning är riskabelt - det är möjligt att produkten inte kommer sälja, som ett resultat av konkurrensen eller andra anledningar. För att göra investeringsspelet lönsamt krävs en viss minimal vinstutsikt. Om profitkvoten blir alltför låg, slutar investeringen vara ett bra sätt att använda pengar - förlustrisken är för stor, och vinstnivån är för låg. Detta blir ännu mer sant när investeringsaffärer tenderar att behandla flera miljarder kronor - en tendens som motsvarar kapitalets organiska sammansättnings tendens att öka, och profitkvotens tendens att falla. Detta är inte bara en hypotes. Profitkvotens fallande tendens är buren ur en myriad fakta om ekonomins historia. Tendensen är dock inte absolut. Det finns mottendenser också. Men vem kan undgå att notera krisen som just nu går genom världen?

Tidigare kriser har lett till handelskrig och ofta kulminerat i riktiga krig. Konkurrens leder inte bara till knivskarpa affärer - där Pengapåsen och Kontantlådan slåss om priserna och marknaden - utan även till skärpta knivar. Krig är det ultimata sättet att försäkra ekonomiskt övertag och låta dina konkurrenter lida de förluster som uppstår medan du övertar resurser och marknader direkt, utan omvägen via bytesetikett. För segraren uppstår en temporär utväg ur profitkvotens fallande tendens.

Några av mottendenserna till profitkvotens fallande tendens är mycket viktiga, inte som sådana, men på sitt eget sätt. Dessa mottendenser handlar om v (variabelt kapital) och m (mervärde). Om k ökar, vad kan då hålla eller förbättra profitkvotens nivå? En motsvarande ökning i m eller en minskning i v? Låt oss titta på dessa en och en.

Anta att nödvändigt arbete är fyra timmar och antalet arbetare förblir konstant, då kan extra mervärde göras genom att förlänga arbetsdagen. En arbetsdag på åtta timmar ger fyra timmar obetald merarbetstid - men en arbetsdag på tio timmar ger sex, och en arbetsdag på tolv timmar fördubblar det ursprungliga mervärdet. Utan förändring i v - om varken arbetskraftens värde eller det totala antalet arbete ändras - ökar m. Vi kallar detta utvinnande av absolut mervärde.

Genom att övertyga arbetarna att arbeta fler timmar tvingar Pengapåsen fram en absolut ökning i mervärdet. Detta är ren, otyglad glädje för kapitalisten, nöjet att få nånting för ingenting. För arbetaren är absolut merarbete något helt annat - en resa genom skärselden, in i överarbetets helvete. Är det en slump att den fientliga relationen mellan kapital och arbete så länge har handlat om längden på arbetsdagen? Nej! Det började med lagtexter på 1500-talet, och kapitalet har fortsatt föra en hård kamp om att hålla arbetaren i arbete så mycket som möjligt.

I den tidiga engelska kapitalismens brutala glansdagar, när kapitalet var organiserat men arbetarna inte var det, kom skräckhistorierna i överflöd. Oräkneliga tusen barn mellan sju och tolv år arbetades bokstavligen ihjäl - tvingade att arbeta från soluppgång till midnatt eller senare. Kapitalets glupska vampyraptit för arbete bringade död för åtskilliga arbetare. Till och med i de ovanliga fall då restriktioner sattes upp över huvud taget, var det fortfarande lagligt och “respektabelt” att ha små barn i arbete från fem på morgonen till åtta på kvällen. För större delen av tiden fanns det inga restriktioner alls - bara den oändliga plågan av hårt, hett, farligt arbete i ljuslösa, kvävande smutsiga fabriker och gruvor.

Barn, kvinnor och män dog i mängder, efter brutala och otäcka liv förkortade av överarbete. Pengalösa även om de hade arbete i dessa “mörka satansverk” (så kallade av poeten William Blake) var dessa arbetare lamgjorda och stympade på otaliga sätt och i otaliga antal. Familjelivet var totalförstört, med fäder, mödrar och barn kedjade vid maskiner… Det enda som höll tillbaka kapitalisternas ansträngningar att göra varje vaken timme till en arbetstimme var proletariatet självt. Genom bitter strid mot ojämlika, till synes omöjliga odds, mot giriga och självbelåtna fiender som skyddades av statens beväpnade arm. Arbetare organiserades för att förminska arbetsdagen till mer acceptabla dimensioner. Intensiva och invecklade kamper följde. Resultatet blev att organiserat arbete visade sin makt genom att förkorta arbetsdagen. Pengapåsen och hans gamlika bröder gav sig med bitter förtrytelse och tio timmars arbetsdag infördes, och senare åtta timmar.

Kapitalet hatade och föraktade detta elände, och motsatte sig förkortandet av arbetsdagen med hela sin makt - och även idag försöker de omstörta arbetarnas vinster och letar efter platser på jorden där arbetare som inte är lika organiserade kan skrämmas att arbeta upp till 16 eller 18 timmar per dag. På många platser är den industriella produktionsprocessen och skapandet av proletariatet bara i början av utvecklingen, och dit söker sig kapitalet… Så kampen om absolut mervärde fortsätter. m höjs och faller vid olika tidpunkter och på olika platser i världen när maktbalansen mellan kapital och arbete sicksackar fram och tillbaka. Här tvingar arbetarna ner absolut mervärde - där tvingar kapitalet upp det.

Under tiden dyker andra fronter upp i kampen om mervärdet. Säg, att arbetarna tvingas arbeta fortare. Om arbetskraftens värde förblir oförändrad, behövs färre arbetstimmar för att tillverka varor till ett värde av arbetskraften. Våra hetsade arbetare jobbar fortare, och det som tog fyra timmar att producera tar nu bara tre timmar. Fyra timmar som tidigare utgjorde den nödvändiga arbetstiden, har ersatts av tre timmar. Så kan kapitalet utöka mervärdesutvinningen utan att förlänga arbetsdagen. En extra timma merarbete utvinns - och varje timma merarbete är nu värt 4/3 av en arbetstimme innan arbetet skyndades på. Om vi antar att det tidigare arbetet var samhälleligt genomsnittligt, är det nuvarande snabbare arbetet över genomsnittet i intensitet, och resulterar därför i fler genomsnittliga arbetstimmar än tidigare.

Eller anta att arbetskraftens värde faller. Detta händer när den genomsnittliga samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att producera ett livsuppehälle minskar. Genom ökad produktivitet i matindustrin kan mat säljas billigare. När det händer faller kostnaden för att hålla en arbetare vid liv, alltså att skapa arbetskraft. Detta resulterar i att färre arbetstimmar krävs för att tillverka varor till ett värde av arbetskraftens värde, eftersom arbetskraftens värde ha sjunkit.

Genom att förminska delen av arbetsdagen som ägnas åt nödvändigt arbete på nåt av de här sätten - genom intensifiering av arbetet eller förminskning av arbetskraftens värde - utvinner kapitalet det vi kallar relativt mervärde. Utan en absolut förlängning av arbetsdagen, lyckas ändå kapitalet med att förstora m genom att frigöra relativt mer av arbetsdagen för obetalt merarbete. m ökar igen, och motverkar profitkvotens tendens att falla. Och återigen är det bara arbetarna som kan försvara sig själva.

Intensifiering kan motverkas från att nå en dödande takt endast genom arbetare som organiserar sig för sina intressen - det visar lärdomarna från sweatshop-arbete tydligt. På oräkneliga platser försöker Pengapåsen, Kontantlådan och alla deras blodtörstiga kollegor pressa arbetarna att jobba fortare, fortare och än fortare. Vanligtvis genom knepet att snabba på maskinerna tills arbetarna storknar. Eller så vänder de sig till Taylorismen som kommer med “effektivitetsexperter” med stoppur för att reducera “bortkastade rörelser” och därmed generera högre produktivitet. Eller så använder man sig av industriell psykologi: “Vilken färg ska fabriken ha, och vilken musik ska spelas för att få arbetarna att arbeta hårdare?”. Eller direkt tvång, med användning av förmän och övervakare.

På ställen där arbetarna är starka har avgörande steg tagits för att motarbeta intensifieringen. Men där arbetarna är svaga ökar kapitalisterna gladeligen hastigheten till så fort som möjligt och håller arbetarna i arbete så länge de kan. Innan arbetarna är starka överallt kommer kapitalet genomsöka hela jorden för oorganiserade delar av världsproletariatet för att exploatera mer hänsynslöst och ingående än vad organiserade arbetare tillåter. Just nu, när världens arbete växer hastigt, åtnjuter kapitalet många möjligheter. Arbete kan på många platser både relativt och absolut bli tvingat att ge mer och mer mervärde - en faktor som definitivt motverkar profitkvotens fallande tendens. Lägg till att v kan sänkas genom förminskning av arbetsstyrkan, genom förminskning av löner, och vi börjar få en inblick i hur många möjligheter kapitalet egentligen har för att försöka skjuta krisen framför sig när k förhöjs.

Alienering av arbetet är den fundamentala förutsättningen för dess exploatering. Såld för att användas, måste arbetskraften vara alienerad för att kunna bli exploaterad. Den blir då källan till mervärde.

Överprissättning på varor skapar inget mervärde; att exploatera arbetarklassen gör det. Hur?

Människor har haft kapaciteten att utföra merarbete i flera tusen år, ända sedan jordbrukets intåg. I vårt samtida kapitalistiska samhälle är merarbetets främsta resultat mervärde. Kommer ni ihåg P-V-P’? Kapitalet måste till sin natur expandera - flerfaldiga sig - förkroppsliga mer abstrakt arbete efter investering än före.

Pengapåsen vill köpa allt mer arbetskraft, allt fler produktionsmedel. För att göra det behöver han pengar. Detta expanderande förråd av pengar kommer ur exploateringen av arbetaren.

Vad är värdet på en vara? Bara detta: den genomsnittliga, samhälleligt nödvändiga arbetstiden som behövs för att tillverka varan. Eftersom arbetskraft också är en vara i det kapitalistiska samhället, så har den också ett värde. Detta värde är den genomsnittliga arbetstiden som krävs för att “skapa” arbetaren; för att hålla arbetaren vid liv och fortsatt produktiv, endast vad det kostar att återfylla arbetarens energi så att morgondagens arbetskraft kommer vara ungefär lika bra som idag. Historiskt har arbetet att reproducera arbetskraft varit reserverat för kvinnor, som fruar och mödrar.

Ta vilken arbetare som helst, på måfå. Om 500 kronor räcker för att ge arbetaren det han eller hon behöver för sitt uppehälle, är det dumdristigt av kapitalisten att betala mer om inte arbetarens produkt (säg, bröd) visar sig vara värt mer än 500 kronor. Om det inte är fallet kommer kapitalisten gå i konkurs. Men om arbetaren faktiskt skapar varor som är värda mer än investeringen, är allt väl. Investeringen “fungerar”: pengar “skapas”.

Om det är så att arbetaren skapar varor till ett värde som är likvärdigt med hans arbetskraft på endast en del av arbetsdagen - säg, på fyra timmar - då finns det inget som förhindrar kapitalisten att anställa arbetaren i mer än fyra timmar - säg 8 timmar. När det här händer (och det gör det vanligen!) skapas mervärde. De fyra timmar som är nödvändiga för att producera varor värda lika mycket som arbetskraften kallar vi (surprise!) - nödvändigt arbete. All tid utöver denna kallar vi merarbete. Om vi antar att arbetaren spenderar omkring den genomsnittliga arbetstid som krävs för att tillverka vad det än är han tillverkar, då räknas det här arbetet som lika mycket abstrakt, samhälleligt likvärdigt arbetsvärde. Det överskott som ackumuleras är ett överskott av abstrakt arbete - mervärde.

Om arbetarens arbete är under genomsnittet, kan det fortfarande producera mervärde - men mindre. Det räknas som mindre abstrakt arbete än det hade gjort om det åtminstone varit genomsnittligt. Som exempel: Åtta timmars mindre än genomsnittligt arbete skulle kunna ge varor som det normalt bara krävs 6 timmar att producera. Det skulle då räknas som 6 timmars abstrakt arbete - men om nödvändigt arbete har gjorts på 4 timmar finns det fortfarande ett överskott på två timmar. Det är bara hälften så mycket överskott som genomsnittligt, men det är fortfarande ett överskott. Å andra sidan, om arbetarens arbete är så mycket under genomsnittet att han misslyckas med att tillverka tillräckligt många varor för att kompensera för betalningen av lönen kommer chefen gå i konkurs. Det är därför det är viktigt för kapitalisten att ha toppmodern utrustning och arbetare vars färdigheter åtminstone är genomsnittliga!

Pengapåsen köper två typer av varor för att sätta igång produktionsprocessen. Våra gamla vänner arbetskraft och produktionsmedel! Pengar fungerar alltså som kapital på främst två sätt: 1. Genom att köpa mänsklig energi, och 2. Genom att köpa produktionsresurser, produkten av tidigare mänsklig energi! Mervärde kommer från användandet av en av de här två varorna - arbetskraften. Produktionsmedlen lägger visserligen lite värde till slutprodukten, men inte mer än vad de är för material. Inget mervärde, det vill säga!

Variabelt kapital

Detta ger oss ett kriterium för att särskilja olika former av kapital. Eftersom värdet som läggs till varan av arbetskraften varierar, och introducerar möjligheten av ett överskott, kallar vi pengar som spenderas på arbetskraft för variabelt kapital.

Konstant kapital

Eftersom värdet som kommer av produktionsmedlen inte varierar, kallar vi pengar som spenderas på produktionsmedel för konstant kapital.

Varför skapar konstant kapital inget mervärde? Varför, som exempel, gör det maskiner skapar i produktionen inte mer värde än värdet av maskinerna själva? Ta vilken vara som helst, säg, en klocka. Klockans värde är den totala kvantiteten genomsnittligt arbete samhälleligt nödvändigt för att producera den. Eller hur? Denna “totala kvantitet” av genomsnittligt arbete inkluderar dock inte bara det konkreta arbete som direkt spenderats på att tillverka klockan - arbetet involverat i att montera ihop mekanismen, att ansluta fjädrar till hjul, att ställa in uret rätt, sätta in glaset och så vidare - men även arbetet förkroppsligat i de diverse verktyg och tillbehör som behövs för att tillverka klockan. I det här fallet menar vi alla olika små instrument och maskiner, plus fjädrar, hjul och glas, och så vidare.

Pengapåsen köper alla de här verktygen och tillbehörsprodukterna så att en köpt klockmakare kan använda dem för att tillverka en klocka. Generellt kan vi anta att Pengapåsen köper klockmakarutrustningen för dess värde - det vill säga, ett byte av ekvivalenter försiggår, i vilket Pengapåsen betalar så mycket för utrustningen som den faktiskt är värd i termer av det abstrakta arbetet utrustningen innehåller. Om det sker, så skapas inget mervärde i användningen av denna utrustning. Varför inte? Därför:

Föreställ dig för en stund att Pengapåsen köpte precis tillräckligt med klockmakarutrustning (maskiner och material) för att tillverka 100 klockor. När klockorna är färdiga har varje maskin och varje tillbehörsprodukt använts upp. Anta vidare att det totala värdet på all den här utrustningen är 1000 kronor - just vad Pengapåsen betalar för det. Nu, om det totala värdet på klockorna är den kvantitet genomsnittligt samhälleligt nödvändigt arbete som krävs för att producera dem, hur mycket kommer klockmakarutrustningens värde lägga till värdet på de här klockorna? Bara så mycket abstrakt arbete som utrustningen faktiskt innehåller - inte mer eller mindre. Pengapåsen har betalat för en specifik summa abstrakt arbete - och detta abstrakta arbete går då in i de produkter Pengapåsens arbetare tillverkar.

Det totala värdet på klockorna är summan av två saker: det antal genomsnittliga arbetstimmar som spenderats i producerandet av denna utrustning, och det antal genomsnittliga arbetstimmar som spenderats i monteringen av klockan. När utrustningen är producerad, kommer det totala antalet arbetstimmar det innehåller inte ändras. Om klockorna säljs vid sitt värde, säg 5000 kronor, då kan vi vara säkra på att värdet som lagts till klockan av klockmakaren är 4000 kronor. Vi vet redan hur mycket genomsnittligt arbete som gick in i utrustningen - ekvivalent till 1000 kronor. Värdet på utrustningen kan inte höjas under produktionsprocessen; vi kan inte låtsas att mer genomsnittligt arbete gått in i utrustningen än vad det faktiskt gjort.

Sätt arbetskraft i arbete med ospecifik utrustning - bara råmaterial och färdigheter - för att skapa produktionsmedel, det vill säga maskinerna och halvfärdigt material nödvändiga för att tillverka klockor. Anta att noll samhälleligt nödvändig arbetstid är förkroppsligat i råmaterialet. Om det nu tar fem timmar av samhälleligt nödvändigt arbete för att transformerna dessa genuint “råa” material till klockmakarmaskiner och halvfärdigt material - vad är då värdet av denna klockmakarutrustning? Just fem samhälleligt nödvändiga arbetstimmar.

Noll arbetstimmar för att producera råmaterial
+
Fem timmar för att göra om råmaterialet till utrustning.

Anta att tre arbetstimmar är samhälleligt nödvändiga, då är merarbetet här två timmar; skillnaden mellan tiden som samhälleligt krävs för att skapa klockmakarmaterial (fem genomsnittliga timmar) och tiden som krävs för att återskapa arbetskraften (tre genomsnittliga arbetstimmar).

Om det krävs fem timmar för att producera klockmakarinstrumenten, och sedan tolv timmar för att använda upp denna utrustning genom att tillverka klockor, vilken kvantitet av total, samhälleligt nödvändig arbetstid går då in i dessa klockor? Det är enkelt: 5+12=17. Exakt 17 arbetstimmar är nödvändiga för att producera och använda produktionsmedlen för klockorna som är till salu. All samhälleligt nödvändigt arbetstid är nu medräknat. Men hur mycket mervärde har genererats i klocktillverkningen?

Om nödvändig arbetstid - arbetskraftens värde - är värt tre genomsnittliga arbetstimmar, och den totala arbetstiden - arbetsproduktens värde - är värt 12 genomsnittliga timmar, är skillnaden mervärdet: 12-3=9. Klockmakaren får pengar (i lön) ekvivalent till tre arbetstimmar, Pengapåsen får ekvivalent till 9 arbetstimmar. Det är mervärde.

Lägger produktionsmedlen något till det här värdet? Nej! Produktens totala värde inkluderar redan arbetstiden som är samhälleligt nödvändig för att tillverka produktionsmedlen. Men mervärdet kommer endast från skillnaden mellan skapat värde och och det förutsatta värdet - och bara arbetskraft kan skapa mer värde än det förutsätter. Produktionsmedel, uppanvända i produktion, lägger bara till värdet de redan innehåller, i det här fallet fem arbetstimmar.

Självklart skapar tillverkandet av produktionsmedel mervärde. (Som vi såg tidigare, eftersom det tar fem arbetstimmar att producera klockmakarutrustning men bara tre timmar för att återskapa värdet av arbetskraften så uppstår mervärde här.) Men igen: detta mervärde skapades genom utnyttjandet av arbetskraft, vilket alltså visar sig kunna tillverka produkter som är värda mer än sig självt (med en ratio av 5:3, i det här fallet).

I det kapitalistiska samhället är merarbetet utvunnet från proletariatet i form av mervärde. Hur det kom att bli så, förstår vi bäst genom att undersöka producentexpropriationens historia. Vi måste blicka tillbaka till Englands historia när stora massor av män, kvinnor och barn plötsligt och våldsamt slets från sina produktionsmedel och slungades in i arbetsmarknaden som säljare av arbetskraft. Grundvalen för denna process var expropriationen av småbönderna från bruksjorden.

I slutet av 1500-talet hade engelsk livegendom nästan helt försvunnit. Den stora majoriteten av befolkningen bestod av fria småbönder. I kontrast till tidigare småbönder gjorde dessa fria småbönder relativt lite arbete för adeln, och arbetade istället på sin egen eller en allmänägd gård. Trots de stora landområdena som ägdes av baroner, var småbondeegendom ändå vanligare. Den våldsamma expropriationen av de här små egendomarna föregick i flera faser. Så skapades ett egendomslöst proletariat. Det första skottet sköts av monarkin. I ett djärvt tilltag att stärka kungens makt mot adeln vidtog kungen åtgärder för att upplösa de missnöjesgrupper som fanns kring vissa av adelns mest framstående personer. Dessa adelsgruppers landsinvånare blev alltså de första att kastas in på den tidiga arbetsmarknaden.

I trotsig opposition mot kungen skapade feodalherrarna ett ojämförligt större proletariat genom våldsamma beslagtagningar av bondeägd mark i ett hänsynslöst försök att förstärka den aristokratiska makten. Den främsta inverkan på expropriationsvågen utgjordes av den snabba expansionen av yllemanufaktur i Flandern, och de motsvarande ökningarna i yllepriser. Adeln sökte pengar, den uppkommande makten av alla makter, och bestämde sig för att göra om jordbruksmark till fårhagar. För att göra det samlade de all sin militära makt mot småbönderna i en stor, brutal och till slut framgångsrik ansträngning att få bort dem, man bestal och brände flera byar.

En akt från Henrik VIII:s tid talar om överföringen av kontrollen över produktionsmedlen, “Varvid många gårdar och stora fårskockar blir koncentrerade i få mäns händer; varvid vidunderliga antal människor har blivit berövade medlen varmed de kan försörja sig själva och sina familjer”. Henriks rådgivare Thomas More skriver i Utopia om det besynnerliga landet där “får sväljer män”. Och Francis Bacon sa “Detta föder ett förfall av människor, städer, kyrkor och liknande”. En gång i tiden ägare av många tunnland blev småbönderna nu nära på landlösa. Till och med idag är det ovanligt om en vanlig arbetare äger mer än en liten trädgård.

Expropriationsprocessen fick två nya och förskräckliga uppslag på 1700-talet: den kolossalt stora stölden av den katolska kyrkans marker (vid den protestantiska reformationen) och statligt ägda marker (i efterdyningarna av den “Ärorika Revolutionen” 1688). Resultatet var att man med hänsynslösa och terroristiska metoder förflyttade ägandet av mark som var allmängods eller tillhörde små jordbruksföretag till en uppsättning av gigantiska privata affärsprojekt. Under tiden ökade antalet avhysta, egendomslösa och rättslösa tidigare småbönder med övermått. Vart tog alla småbönder vägen?

“Fattiga är överallt, och överallt utsatta”. Så sa drottning Elizabeth efter en tur genom England. Senare blev det nödvändigt att erkänna fattigdomen officiellt genom introduktionen av en fattigdomsuppskattning.

Men makthavarna behandlade inte småbruksflyktingarna på något sätt som kan liknas vid snällhet. Snarare motsatsen. Ofattbart mycket nytt våld hemsökte dessa redan terroriserade människor för att göra om dem till en passiv och foglig arbetarklass, man disciplinerade dem till en industriregim, man kväste deras revolutionära anda. Långt från alla arbetare som skapades av expropriationen kunde anställas i den framväxande industrin. Abrupt dragna ur sina vanliga liv, med få möjligheter till lönearbete, blev dessa stackars människor en stor skara tiggare, rånare och lösdrivare.

Staten visade omedelbart sin stora och ömsinta hänsyn för de nyligen fattiggjorda genom att ordna drakoniska lagar som beskrev tiggare och luffare som “frivilliga kriminella”.

• Under Henrik VIII:s styre blev luffare straffade med piskrapp som första tillsyn, förlorande av ett öra som andra åtgärd och dödsstraff tredje - utan någon hjälp att hitta jobb.

• Under Edvard VI:s styre förslavades de som inte ville jobba.

• Under Elizabeths styre blev de som blev påkomna med tiggeri och var över 14 år pryglade och brännmärkta. Andra gången man blev påkommen fick man dödsstraff.

Sålunda blev Englands jordbruksfolk exproprierade, jagade från sina hem, omgjorda till vagabonder, och sen piskade, brännmärkta, och torterade av groteskt terroristiska lagar att acceptera disciplinen som nödgade ett system av lönearbete.

Med denna bakgrund fick pengar till slut äntligen fritt fungera som kapital, och köpa stora kvantiteter arbetskraft för att kunna fortsätta manufakturen och senare den industriella produktionen. Spindlar, vävar och andra produktionsmedel - en gång i tiden spridda på landsbygden - nu samlade i primitiva fabriker. Handel penetrerade allt, överallt, drivna av den begynnande “industriella revolutionen”. Kombinationen av koncentrerade produktionsmedel och hyrd arbetskraft visade sig vara enormt dynamiskt.

Upptäckten av guld och silver i Amerika, elimineringen, förslavandet och begravandet av den amerikanska urbefolkningen ner i gruvor, begynnelsen av erövringarna och plundrandet av Indien, och omvandligen av Afrika till en jaktmark för kommersiellt jagande av svarta slavar, allt detta var de idylliska förfaranden som karaktäriserar den kapitalistiska produktionens gryning.

I början kunde kapitalet bara ta in en bråkdel av överbefolkningen som drivits från sin mark, och skapade tiggare och luffare i drivor. Men så fort det fått fart, accelererade den kapitalistiska produktionen. Efter att flera decennier och sekel gått förbi har den väldiga majoriteten av hela Englands befolkning proletariserats. Det samma hände i andra länder också.

De terroristiska metoder och hårda lagar som introducerade den landlösa befolkningen till arbetsdisciplin blev mindre och mindre viktig allteftersom kapitalismen stabiliserades, och blev det “normala” sättet att producera.

Nu sätter de ekonomiska förbindelsernas tysta tvång förseglingen av kapitalistens dominans över arbetaren. Direkt oekonomiskt våld brukas givetvis fortfarande, men endast i speciella fall. I det valiga arbetslivet kan arbetaren med säkerhet överlåtas till produktionsrelationernas milda nåd - att frukta arbetslöshet, hunger och nöd.

Eftersom arbetarna inte har några produktionsmedel har de heller inget val än att “fritt” sälja sin arbetskraft. Det är så här proletariatet blir den viktigaste aktören på ekonomins scen. Proletariatet skiljer sig från de öppet ofria klasserna som livegna och slavar på två sätt. Proletärer är “fria” att sälja arbetskraft, och (olikt de livegna) “fria” från produktionsmedel. Detta är den dubbla grundvalen för det borgerliga samhällets hyllade “frihet”.

• Frihet, eftersom både köpare och säljare är det av sin egen fria vilja, agerar som fria individer likvärda inför lagen.

• Jämlikhet, för att varje människa relaterar till varandra som ägare av varor, och byter ekvivalent mot ekvivalent.

• Egendom, för att varje människa endast förfogar över det han äger.

Om vi lämnar bytets sfär - och går in i produktionens gömda boning, på vars gräns en skylt hänger, “Inget tillträde förutom i affärsärenden”, sker det en förändring i våra huvudkaraktärer. Penningägaren skrider framåt som en kapitalist; innehavaren av arbetskraft följer som hans arbetare. Den ena flinar självupptaget och är koncentrerad på affärer; den andra är vördnadsfull och rädd. Det vi pratar om nu är alieneringen, förfrämligandet av arbete - underordnandet av arbetaren till en främmande makt. Som direkt resultat av försäljningen av arbetskraft är underordnandet av arbetaren en inneboende del av arbetskraftens status som vara. Den utgör en falsk frihet - “friheten” att gå in i en underordnad roll. Arbetets alienering är en vital förutsättning för dess exploatering.

Arbetarens frihet är en märklig sak. Det borde vara tydligt, på en skala, att arbetaren - som deltagare i varuutbyte - är fri att göra endast en sak: sälja tid och energi för lön. Olika chefer och olika jobb är tillgängliga men arbetare kan undvika chefer och jobb - om de inte bryr sig om att leva. Alla vet att det bara finns två sorters arbetare - de som har ett jobb och de som är arbetslösa.

I och med säljandet av arbetskraften förlorar arbetaren för en tid allt han gör. Vad som produceras, och hur det produceras - arbetets ändamål och metoder - är frågor endast kapitalisten får besvara. Och arbetsresultatet - produkten - är oifrågasatt ägt av kapitalisten och inte producenten. En främmande vilja, som byr sig mer om profiten än arbetaren, bestämmer vad arbetaren ska göra. Arbetarnas motiv är förmörkade i produktionen, övertrampade av profiten.

Vår gamle vän Pengapåsen varnar bestämt arbetaren: “Gör bara som du blir tillsagd! Det är det du är här för - du får inte betalt för att tänka! Vad du gör på din egen tid är din sak, men här gör du som jag säger. Vad du producerar har du inte med att göra. Om du inte tycker om att tillverka nervgas, eller atombomber eller defekta bilar eller kemikaliefylld mat kan du söka jobb nån annan stans. Har du förstått?” Arbetare får aldrig något att säga till om om vad de tillverkar, eller varför. “Investeringsbeslut” - hur och varför man köper arbetskraft och produktionsmedel, eller om man ska tillverka atombomber eller godis - är alla frågor förbehållna kapitalet.

Genom att sälja arbetskraft - ett “fritt val” endast vid namn - ger arbetaren upp sin kontroll över arbetet. På det här sättet är arbete , användandet av arbetskraft, alienerat precis som användandet av varor är alienerat. Skillnaden är att arbete när det väl har förbrukats aldrig kan återvinnas.

Bröd kan - även om dess användbarhet undertrycks när det väntar på att säljas - åtminstone ätas när det väl är sålt. Användandet av arbetskraft är å andra sidan som mest alienerat efter dess försäljning. Även om arbetande människor kan motstå kapitalistens tyrrani på olika sätt, så gör de det med egen risk. Arbetare kan sparkas. Kapitalisten kan vägra att fortsätta köpa arbetskraft av arbetaren. Då blir arbetaren avskärmad både från produktionsmedlen och medel för sitt uppehälle. Trots att motstånd är möjligt och nödvändigt ändrar det inte grundfaktan: att vara arbetare innebär att vara beroende av en kapitalist.

Och Pengapåsen har lagen på sin sida. Han köper ju trots allt din arbetskraft, eller hur? Så den är hans - att använda som han vill. Om du invänder, fråga bara polisen eller domstolarna. Du lär dig snabbt att användandet av arbetskraft tillhör dess rättmätige ägare - Pengapåsen.

Den historiska expropriationen av direktproducenten tog plats först i England på 1600-, 1700- och 1800-talet, och senare runtom i hela Europa och det mesta av hela världen. I vissa länder håller den här processen fortfarande på, där producenter förvandlas till lönearbetare. Låt oss börja med en återblick på denna process’ början i England, den majestätiska ön, landet av ljus och harmoni där kapitalet och proletärerna föddes. Det är en saga berättad i blod och eld…

Många moralister och politiker bygger upp en berättelse gjord för att se rikedomens och fattigdomens ursprung i ett gladare ljus. “För länge, länge sedan”, börjar de, “fanns det två sorters människor: en flitig, intelligent och framför allt sparsam elit; och en andra: lata lymlar som spenderade sina pengar och sin tid i utsvävande leverne. Så kom den senare gruppen människor till slut att inte ha mer att sälja än sina skinn. Och från denna ursprungliga synd kommer majoritetens fattigdom (som trots allt sitt arbete, inte har mer att sälja än sig själva), och minoritetens rikedom (som ökar konstant, även om de för länge sedan slutade arbeta).” I verkligheten är det erövringar, slaveri, stölder och mord som spelar den största rollen. Inte bara arbetarklassen, utan även fattigdom, välfärd, kolonialism och allt annat är inte ett resultat av den klena “människonaturen”, utan av ett storslaget överfall på folket av chefer och aristokrater av alla sorter.

Exploatering är inget nytt. Med “exploatering” menar vi kontrollen över merarbetet av en beväpnad översittarklass. Sådan översittarkontroll av merarbetet har kännetecknat varenda samhälle sedan slaveriets införande. Det är faktiskt klassamhällets mest utmärkande drag. Endast dess form är annorlunda i det kapitalistiska samhället - där merarbete blir abstrakt merarbete, eller mervärde. För vad är egentligen merarbete?

Utöver arbete som är nödvändigt för att överleva - nödvändigt arbete - kan människor göra ytterligare arbete som resulterar i en merprodukt - merarbete. Kapaciteten att merarbeta är något mänskligheten fått i steg. Först, i de primitiva samhällena, är arbetskraften relativt underutvecklad - man kan bara återskapa sig själv och lever under nödtorftigt uppehälle, plockar frukter och bär och så vidare. Genom mödosam självutveckling däremot, har människor bemästrat kraftfullare arbetsfärdigheter, såsom hantverk och jordbruk. När så arbetskraften utvecklats till den punkt då merarbete blev möjligt, blev det mänskliga uppehället revolutionerat.

Så snart de tidigaste samhälleliga strukturerna kommit och gått, hamnade merarbetet under en exploaterande klass’ bestämmelser. I slavsamhällen, från gamla Grekland till den “Nya Världen”, kontrollerades merarbetet (och det nödvändiga arbetet) av slavägare. I feodala kulturer utförde livegna merarbete för jordägare genom att arbete några dagar i veckan på jordägarens land, och några på sina egna. I varje fall av klassamhälle har “grädden skummats av mjölken” av en beväpnad klass av ägare, från slavägare till jordägare. “Exploatering” är inget annat än den kontroll översittarna utövar över de översuttnas merarbete.

Produktionsmedlen är avgörande. Dessa inkluderar redskap, maskiner, byggnader, råmaterial, resurser och alla andra saker som krävs för produktion. Produktion som sådan är den aktiva kombinationen av mänsklig energi - arbetskraft - och produktionens resurser - produktionsmedlen. När produktionsresurser kontrolleras av direkta producenter kombineras arbetskraft och produktionsmedel organiskt. Ta som exempel småbönder som odlar vete eller en hantverkare som tillverkar hattar. De har ett direkt innehav av de nödvändiga verktygen och materialen, och tar helt enkelt bara vara på produktionsresurserna. Den resulterande produkten är självständig och självförsörjande.

Men ta bort landet - boskapen - energiresurserna. Vrid verktyget ur producentens hand och vad återstår? En upprotad vagabond, vars enda egendom är arbetskraften.

Denna expropriation av producenten är just den historiska förutsättningen för kapitalism. Produktionsmedlen och arbetskraften, tidigare förenade, har nu blivit särslitna. Kapitalisten övertar äganderätten till produktionsmedlen. Utan produktionsmedel har den direkta producenten ingenting - utom arbetskraft. För att överleva måste producenten sälja hans eller hennes arbetskraft för lön, och därigenom bli en proletär. På det här sättet återförenas produktionsmedlen och arbetskraften - men kombineras inte organiskt, utan perverst, som en kapitalists leksaker.

Proletären finner sig själv eländigt beroende av kapitalisten för “anställning”, för en “chans att skapa sig ett liv”, för åtkomst till produktionsmedlen. Även om proletären gör allt produktivt arbete, är det kapitalisten som kontrollerar produktionen - bara genom att äga produktionsmedlen, vilket gör det möjligt för honom att köpa och därmed äga arbetskraft också.

Om pengar är en supervara, då är mänsklig arbetskraft en supersupervara. Pengar som köper arbetskraft för att skapa mervärde är allt kapitalism handlar om. Endast genom att köpa arbetskraft kan pengar fungera som kapital - och endast på det här sättet kan kapital ackumuleras. Kapitalismen är beroende av “varufieringen” av arbetskraft. Men hur? Med vilken historisk process blev den mänskliga kraften att arbeta varufierad? Hur kommer det sig att direkta producenter blev proletärer, arbetskraftssäljare, arbetare?

Vi vet av erfarenhet att en relativt liten utveckling av varucirkulation räcker för att skapa pengar. Men kapital kräver mycket mer än cirkulation av varor och pengar. Kapital uppstår först när penningägaren, som äger fabriker, verktyg med mera hittar den fria arbetaren på marknaden som säljare av arbetskraft. Denna historiska förutsättning omfattar hela världens historia. Kapital uppstår på denna grund, som tillkännagivare av en ny epok i samhällelig produktion.

Men hur ska vi förklara detta konstiga fenomen - att vi på marknaden finner en uppsättning köpare (som äger land och maskiner) och en uppsättning säljare (som inte äger mer än sin arbetskraft, deras arbetande armar och hjärnor)? Hur kommer det sig att en klass kontinuerligt köper för att göra profit och bli rika, medan arbetarklassen kontinerligt säljer sin arbetskraft bara för att leva?

En sak är klar. Naturen skapar inte kapitalister å ena sidan och arbetare å andra. Sociala klasser faller inte från himlen, eller springer fullvuxna ur jorden. Bourgeoisin - den härskande klassen - och proletariatet - den arbetande klassen - i synnerhet, är resultatet av en lång kedja av historisk utveckling.